Randy Pausch

Här mannen som tar orden ur munnen på mig. Det är inte saker som gör dig lycklig, inte heller pengar. Börjar du mäta lycka/rikedom i materiella ting och pengar, kommer du bara inse att det alltid finns någon som har mer. Det är som när du var liten och önskade dig en leksak. Fick du den så var den rolig ett tag, men då kom alltid någon annan med någon häftigare och du ville ha en ny leksak. Lycka/rikedom är vad du gör för andra och dig själv och upplever i livet.

Randy Pausch. Läs gärna på mer om honom. Han hade en obotlig cancersjukdom och dog för nästan exakt två månader sedan. Då hade han bräckt sin, enligt läkarna, tid på jorden med råge. Men han fortsatte förkunna att han var lycklig trots att han snart skulle dö. Varför? Jo, för han gjorde och upplevde saker som han tyckte var roliga och ville inspirera andra att göra likadant. Trots att han visste att han snart skulle lämna tre barn efter sig.

http://www.youtube.com/watch?v=RcYv5x6gZTA&feature=user


Se gärna även "Last lecture". Den är lång, men om man läser på om honom innan får man mer förståelse för föreläsningen och får ut mer av den.

http://www.youtube.com/watch?v=ji5_MqicxSo&feature=related

2 v

Känns som att jag har fått rätt klara bevis på vart Du står. Skönt på ett sätt, tragiskt på ett annat. Skönt för att det gör det lättare att gå vidare. Tragiskt för att jag hade hoppats på något. Funderar fortfarande på vad det var som fick Dig intresserad i början men att sen tappa allt och lite till? Känner faktiskt att det är inte min uppgift att höra av mig, fyra månader tycker jag visar klart och tydligt vart jag stod. Kanske tråkade jag ut Dig genom att sitta fint vid sidan och vänta. Lätt att vara efterklok men Andrej kanske hade rätt med att strula med någon annan var det bästa knepet. Nä, tror inte det ändå plus att det är så långt ifrån mitt sätt man kan komma. Livet går vidare så vi får se vad det finns för pumor i HBG. Rapporterna är positiva iallafall.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Synd att sommaren snart är slut, har ju gått hur fort som helst och vi har inte hunnit göra något känns det som. Plus att vi alla måste jobba för att kunna försörja oss i ett år framöver, vilket tar en jävla massa av vår tid. Det var tider när vi åkte i väg med MJ:s husvagn hit och dit eller sov på Jimmys altan utan luft i madrasserna. Nostalgi är ljuvligt.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Oerhört pinsamt att bli småskadad hela tiden. Är det inte det ena så är det det andre. Man blir hämmad på psykiskt och fysiskt. Men det märks verkligen vad en försäsong gör för kroppen. Den suger men man håller en hel säsong.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Kan man bli mer stolt när mitt signum har börjat spridas lite överallt!? Dock är det ju lite jobbigt att det verkligen har en betydelse på ett språk...

----------------------------------------------------------------------------------------------------

En verklig händelse:

Det var husvisning i ett hus som bl.a. hade källare. Husets ägarinna var engelsk så skocken med folk som tittade på huset blev informerad på engelska. När alla är nere i källaren för att titta frågar en kvinna ägarinnan:
- Can you get fukt down here?

----------------------------------------------------------------------------------------------------

The grass is always greener on the other side, over there, where problems are small and the sun is always shining!

Nu

Kanske borde jag riva ut ögonen, för jag vet att varje gång jag kommer att se dig kommer de brännas sönder av glöden som fortfarande finns för dig.
Mina vänner är snälla, trots att jag tackade nej till att följa med dom för att jag hade hoppats på att få umgås med dig, så frågar dom om jag inte ska komma ändå, trots att det var inbjudan för flera veckor sedan. Och jag har fortfarande ett stort hål i huvudet för jag fortsätter att tacka nej. Men jag känner bara att jag behöver lite tid för mig själv just nu.
Med tanke på hur din planering sett ut under sommaren har jag samtidigt kännt att jag har inte varit ditt första prio, det har inte varit många luckor för ens en mysig hemmakväll.
Vi får se om du hör av dig och vart jag isåfall står och känner.
Hör av dig.
Redan ikväll.

Allvarligt talat så är du den enda.

Roligare stunder har man ju haft. Men det var det. Kanske. Jag slits fortfarande mellan hoppet om att du kanske börjar tänka om att jag kanske inte alltid kommer stå och vänta och mellan att glömma. Glömma är den svåra biten för mig. Men det kanske är den biten jag måste ta.
Härligt att behöva jobba i åtta timmar fram till klockan åtta. Speciellt med den monotoma arbetsuppgiften jag har just idag. En och annan kund kommer nog få ett otrevligt bemötande, tyvärr. Det sägs att man inte ska släpa med personliga känslor till arbetet, men vem fan klarar det helt och hållet.
Vem vet, kanske jag kommer ångra detta resten av livet, eller så var det det bästa för mig. För dig verkar det tyvärr vara att jag fortsätter gå vid sidan och snällt tittar på. Men det har jag gjort i fyra månader. Min stora förhoppning när vi träffades var att du skulle göra slut med honom direkt. Men du väntade i en och ehalv månad. Redan där borde jag kanske agerat. Att det sedan har gått ytterliggare två och en halv månad utan men och att vi fortfarande trampar vatten gör mig väldigt konfunderad. Att du inte ens har räknat på det på det sättet gör mig lite orolig. Det är ändå ett tredjedels år det handlar om totalt. Jag hatade att trampa vatten i lumpen, jag hatar det nu.
Det handlar om att vilja. Vill man något tillräckligt mycket så tar man tag i det och ordnar det.


Vinarna är på kylning och jag är ute på köttmarknaden igen. Slaktad.

Countdown

Jobbigt samtal, får se hur det blir när fyra ögon möts. Frustrerande när två personer vill två olika saker. I det här läget är det lite svårt att kompromissa. Det konstiga är att det inte var jag som tog kontakten, men det är jag som vill fullfölja. Snacka om att jag verkar ha dålig impact(kommer inte på något svenskt ord). Känns som att din intressekurva bara har dalat sen den dagen, med undantag för någon liten topp här och där. Jag var väl tydligen inte så intressant som jag tydligen först verkade vara. Men det känns ändå som att det finns något hos dig som vill lite annorlunda, men någon gång måste även jag sluta leva på hoppet.
Det är en liten kluven känsla att känna att man behöver avbryta något med någon man tycker om, bara för att man ska må bättre senare. Det går inte riktigt att beskriva. Skönt att det är uppbunkrat med två vinare, öl och sprit här hemma iaf...
Min chansning till att tacka nej till att följa med mina vänner bara för att jag KANSKE skulle få träffa dig gick helt åt helvete verkar det som. Du har tydligen hela sommaren inplanerad, men det fanns ingen lucka för undertecknad. Det är i såna lägen man ångrar att man hållit händerna i fickorna när andra flickor velat annorlunda, men samtidigt ångrar jag det inte en sekund. Då kändes det helt rätt. Det jobbiga är att vännerna försummas. Tankar vänds åt dig istället för dom, men frågan är om jag kommer få ut något för det.
Fyra månader är ett tredjedels år, vilket i mina ögon är väldigt lång tid. Men jag kanske stressar. Skulle inte tro det, har inte stressat något sånt här under hela mitt liv. Mina vänner kan intyga att jag aldrig strulat runt i onödan. Men vissa flickor får man inte låta försvinna. Men du kanske inte är en sådan ändå. Jag kanske har läst dig helt fel ändå.
Jag har lärt mig av en del käftsmällar att det inte hjälper att sitta tyst och hoppas på ödet, men när jag väl försöker ta ödet i egna händer verkar ödet slå tillbaka hårt mellan benen. Detta är absolut inte menat som självömkan utan mer att jag inte själv förstår saker och ting. Men jag är fortfarande ung och dum, vis blir man med åren.
Tur att det blir omväxling i höst, jag tror jag kommer behöva det efter det här. Skönt att komma närmare sina vänner, förutom dig. Kommer sakna dig där borta på andra sidan.

Vi får se ikväll om ödet har sparat en klapp eller en hård smäll på något ömtåligt ställe åt mig.

Om fem minuter står vi där.

The end.

W

Känns som jag (trots min längd) når upp till himlen, men samtidigt står jag på ett stort hål med en väldigt hård botten.
Frågan är vart du finns, vart du står, vad du vill. Ingen som vet, inte ens du verkar det som. Men jag vill veta. Jag vill inte sträcka mig för mycket innan jag fått fast mark under fötterna, för det gör ont att landa från hög höjd.
Det sägs att den förlorar som ger upp. 4 månader känns som övertid x3, att ett resultat borde skådats. Just nu känns det dock värt det. Men allt har ett slut.
Det sägs även att den som vågar vinner. Våga.
Jag vill inte vara i USA där flickorna var galna, jag vill vara här, med dig. Bara med dig.
4 veckor är också lång tid. Alldeles fär lång tid. Vissa tycker säkert det är sjukt, men när du inte är här känner jag din doft, fast ändå inte. Men du är där. Du doftar gott.

Every moment spent with you is a moment of treasure.
And it's all because of you.

Borta

Jag försöker vara jag, jag försöker till och med vara perfekt,
men inget verkar duga.
Kanske är jag konstig,
men sån är jag.
Om inte jag kan vara "jag",
kan det inte vara "vi".
Känslan när du har förlorat någon,
är precis där, i djupet av hjärtat.
Om jag kunde bestämma framtiden,
skulle jag bestämma den efter DIG.
DU säger att du inte är redo,
men det har gått 2½ månad.
Jag måste vara lite egoistisk,
mitt liv står just nu still.
Jag kan inte göra mer än att vänta,
men jag kan inte vänta hur länge som helst.
Om DU någon gång skulle känna dig redo,
kanske jag inte är där.
Men det var du som tog initiativet???
Världen skulle gå miste om en perfektion.
Drömmar kommer och går, vissa stannar,
den största drömmen just nu är DU.
Känner fortfarande din doft.
Mina läppar mot dina,
du smakar gott.