torsdag 17 juli 2008

W

Känns som jag (trots min längd) når upp till himlen, men samtidigt står jag på ett stort hål med en väldigt hård botten.
Frågan är vart du finns, vart du står, vad du vill. Ingen som vet, inte ens du verkar det som. Men jag vill veta. Jag vill inte sträcka mig för mycket innan jag fått fast mark under fötterna, för det gör ont att landa från hög höjd.
Det sägs att den förlorar som ger upp. 4 månader känns som övertid x3, att ett resultat borde skådats. Just nu känns det dock värt det. Men allt har ett slut.
Det sägs även att den som vågar vinner. Våga.
Jag vill inte vara i USA där flickorna var galna, jag vill vara här, med dig. Bara med dig.
4 veckor är också lång tid. Alldeles fär lång tid. Vissa tycker säkert det är sjukt, men när du inte är här känner jag din doft, fast ändå inte. Men du är där. Du doftar gott.

Every moment spent with you is a moment of treasure.
And it's all because of you.

1 kommentar:

Tonia! sa...

Har du gått o blivit kär=) Gulligt!