Roligare stunder har man ju haft. Men det var det. Kanske. Jag slits fortfarande mellan hoppet om att du kanske börjar tänka om att jag kanske inte alltid kommer stå och vänta och mellan att glömma. Glömma är den svåra biten för mig. Men det kanske är den biten jag måste ta.
Härligt att behöva jobba i åtta timmar fram till klockan åtta. Speciellt med den monotoma arbetsuppgiften jag har just idag. En och annan kund kommer nog få ett otrevligt bemötande, tyvärr. Det sägs att man inte ska släpa med personliga känslor till arbetet, men vem fan klarar det helt och hållet.
Vem vet, kanske jag kommer ångra detta resten av livet, eller så var det det bästa för mig. För dig verkar det tyvärr vara att jag fortsätter gå vid sidan och snällt tittar på. Men det har jag gjort i fyra månader. Min stora förhoppning när vi träffades var att du skulle göra slut med honom direkt. Men du väntade i en och ehalv månad. Redan där borde jag kanske agerat. Att det sedan har gått ytterliggare två och en halv månad utan men och att vi fortfarande trampar vatten gör mig väldigt konfunderad. Att du inte ens har räknat på det på det sättet gör mig lite orolig. Det är ändå ett tredjedels år det handlar om totalt. Jag hatade att trampa vatten i lumpen, jag hatar det nu.
Det handlar om att vilja. Vill man något tillräckligt mycket så tar man tag i det och ordnar det.


Vinarna är på kylning och jag är ute på köttmarknaden igen. Slaktad.