Nu

Kanske borde jag riva ut ögonen, för jag vet att varje gång jag kommer att se dig kommer de brännas sönder av glöden som fortfarande finns för dig.
Mina vänner är snälla, trots att jag tackade nej till att följa med dom för att jag hade hoppats på att få umgås med dig, så frågar dom om jag inte ska komma ändå, trots att det var inbjudan för flera veckor sedan. Och jag har fortfarande ett stort hål i huvudet för jag fortsätter att tacka nej. Men jag känner bara att jag behöver lite tid för mig själv just nu.
Med tanke på hur din planering sett ut under sommaren har jag samtidigt kännt att jag har inte varit ditt första prio, det har inte varit många luckor för ens en mysig hemmakväll.
Vi får se om du hör av dig och vart jag isåfall står och känner.
Hör av dig.
Redan ikväll.

Allvarligt talat så är du den enda.

Roligare stunder har man ju haft. Men det var det. Kanske. Jag slits fortfarande mellan hoppet om att du kanske börjar tänka om att jag kanske inte alltid kommer stå och vänta och mellan att glömma. Glömma är den svåra biten för mig. Men det kanske är den biten jag måste ta.
Härligt att behöva jobba i åtta timmar fram till klockan åtta. Speciellt med den monotoma arbetsuppgiften jag har just idag. En och annan kund kommer nog få ett otrevligt bemötande, tyvärr. Det sägs att man inte ska släpa med personliga känslor till arbetet, men vem fan klarar det helt och hållet.
Vem vet, kanske jag kommer ångra detta resten av livet, eller så var det det bästa för mig. För dig verkar det tyvärr vara att jag fortsätter gå vid sidan och snällt tittar på. Men det har jag gjort i fyra månader. Min stora förhoppning när vi träffades var att du skulle göra slut med honom direkt. Men du väntade i en och ehalv månad. Redan där borde jag kanske agerat. Att det sedan har gått ytterliggare två och en halv månad utan men och att vi fortfarande trampar vatten gör mig väldigt konfunderad. Att du inte ens har räknat på det på det sättet gör mig lite orolig. Det är ändå ett tredjedels år det handlar om totalt. Jag hatade att trampa vatten i lumpen, jag hatar det nu.
Det handlar om att vilja. Vill man något tillräckligt mycket så tar man tag i det och ordnar det.


Vinarna är på kylning och jag är ute på köttmarknaden igen. Slaktad.

Countdown

Jobbigt samtal, får se hur det blir när fyra ögon möts. Frustrerande när två personer vill två olika saker. I det här läget är det lite svårt att kompromissa. Det konstiga är att det inte var jag som tog kontakten, men det är jag som vill fullfölja. Snacka om att jag verkar ha dålig impact(kommer inte på något svenskt ord). Känns som att din intressekurva bara har dalat sen den dagen, med undantag för någon liten topp här och där. Jag var väl tydligen inte så intressant som jag tydligen först verkade vara. Men det känns ändå som att det finns något hos dig som vill lite annorlunda, men någon gång måste även jag sluta leva på hoppet.
Det är en liten kluven känsla att känna att man behöver avbryta något med någon man tycker om, bara för att man ska må bättre senare. Det går inte riktigt att beskriva. Skönt att det är uppbunkrat med två vinare, öl och sprit här hemma iaf...
Min chansning till att tacka nej till att följa med mina vänner bara för att jag KANSKE skulle få träffa dig gick helt åt helvete verkar det som. Du har tydligen hela sommaren inplanerad, men det fanns ingen lucka för undertecknad. Det är i såna lägen man ångrar att man hållit händerna i fickorna när andra flickor velat annorlunda, men samtidigt ångrar jag det inte en sekund. Då kändes det helt rätt. Det jobbiga är att vännerna försummas. Tankar vänds åt dig istället för dom, men frågan är om jag kommer få ut något för det.
Fyra månader är ett tredjedels år, vilket i mina ögon är väldigt lång tid. Men jag kanske stressar. Skulle inte tro det, har inte stressat något sånt här under hela mitt liv. Mina vänner kan intyga att jag aldrig strulat runt i onödan. Men vissa flickor får man inte låta försvinna. Men du kanske inte är en sådan ändå. Jag kanske har läst dig helt fel ändå.
Jag har lärt mig av en del käftsmällar att det inte hjälper att sitta tyst och hoppas på ödet, men när jag väl försöker ta ödet i egna händer verkar ödet slå tillbaka hårt mellan benen. Detta är absolut inte menat som självömkan utan mer att jag inte själv förstår saker och ting. Men jag är fortfarande ung och dum, vis blir man med åren.
Tur att det blir omväxling i höst, jag tror jag kommer behöva det efter det här. Skönt att komma närmare sina vänner, förutom dig. Kommer sakna dig där borta på andra sidan.

Vi får se ikväll om ödet har sparat en klapp eller en hård smäll på något ömtåligt ställe åt mig.

Om fem minuter står vi där.

The end.

W

Känns som jag (trots min längd) når upp till himlen, men samtidigt står jag på ett stort hål med en väldigt hård botten.
Frågan är vart du finns, vart du står, vad du vill. Ingen som vet, inte ens du verkar det som. Men jag vill veta. Jag vill inte sträcka mig för mycket innan jag fått fast mark under fötterna, för det gör ont att landa från hög höjd.
Det sägs att den förlorar som ger upp. 4 månader känns som övertid x3, att ett resultat borde skådats. Just nu känns det dock värt det. Men allt har ett slut.
Det sägs även att den som vågar vinner. Våga.
Jag vill inte vara i USA där flickorna var galna, jag vill vara här, med dig. Bara med dig.
4 veckor är också lång tid. Alldeles fär lång tid. Vissa tycker säkert det är sjukt, men när du inte är här känner jag din doft, fast ändå inte. Men du är där. Du doftar gott.

Every moment spent with you is a moment of treasure.
And it's all because of you.